Jag vet inte om det har att göra med att klockan är sent eller om det är för att jag antagligen behöver gå ner i vikt eller för att jag är arbetslös, men jag känner mig som en liten hög med bajs just nu.
Jag känner mig ful, tjock, dålig och bara blä!!
För det första så saknar jag talang. Alla människor jag vet har något som gör dem till de de är. Typ, nån är bra på att rita, nån är duktig i matte, nån har alltid snygga kläder på sig. De har talang, och därför kommer de att bli något som vuxna. Men vad fan har jag??
Jag är klumpig, socialt handikappad, mullig, kort som fan och lat. Jag kan ju rita, lite, inte alls särskilt speciellt eller bra. Jag brukar ta kort, men vad fan, vem som helst kan rikta en kamera mot något och ta kort.
Jag har någon slags bild av vad jag ska vara, en cool tjej som är smart och som bryr sig om människor. Att jag skulle inspirera andra människor med det jag är bra på. Men det finns ju inget i den bilden, förut att jag bryr mig om människor, som stämmer. Jag är bara en medelmåtta som alltid kommer att vara lite överviktig trots antal olika bantningskurer. Som kommer jobba på något medelmåttigt jobb och sen gå hem och kolla på serier. Inget fel med det, men det är inte det jag sett mig själv göra.
Det är dags för lite självinsikt, alla kan inte aim for the stars. Speciellt inte jag.


Fan vad det låter som att jag sitter och tycker synd om mig själv. Men helt ärligt, jag känner mig så dålig bara, jag vinner inte ens i Wordfeud. Det känns som att jag aldrig har fått vara bra på något heller, skäms som fan när jag "skryter" om något.

Jag hoppas verkligen på ett jobb snart, så att man kan stänga in dem värsta känslorna.


Bajs.

AWW YEAHHH!!

Ne Me Quittes Pas

Jacques Brel passar perfekt till hösten.

Fot

Ajfan! Det var ju så, att jag den 27 augusti gick ut i Uppsala med några vänner för att fira min bday. Men kvällen för min del blev ganska kort. Vi satt i Ellas apartment en stund och socialiserade, sedan for vi ut i natten och gick till Saluhallarna(som förövrigt är sjukt vackert på kvällen, det är fullt med färgade lampor som lyser och ger reflektioner i vattner.)

Superfint!
(Snodde bilden från google, don't kill me.)

Men för att fortsätta historien, så chillade vi en stund där. Sedan skulle vi besöka den berömda toaletten. Allt gick väl inåt men utåt så stötte jag på en kö som inte riktigt flyttade på sig när jag skulle ut. Jag sa 'ursäkta' typ tio gånger eller mer, och puttade på folks axlar men till ingen nytta. Så jag bestämmer mig för att bara pressa mig ut, det funkar tills jag inser att där kön slutar börjar tre trappsteg nedåt. Alltså har jag min fot uppe i luften och hela min tyngd ska snart sättas på denna fot. För att göra det lite värre så har jag träskor med klack på mig.
Det jag tänker är "AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJ" medan min fot böjs inåt och jag faller fram. Det går som en ilning i hela mitt ben och jag kan inte riktigt ställa mig upp och räta ut min fot. Folk runt omkring mig står och ser lite undrande ut, några fnissar 'vilket jävla fyllo!'. Men jag är inget fyllo, jag har knappt fått i mig alkohol än.
Tillslut lyckas jag ta mig upp och haltar bort till något slags staket. Tänker att jag måste ringa Ella som fortfarande är inne på toa, inser att hennes mobil är i min väska.
Och efter att hon kom ut så började vi vår sega och skakiga väg hem till hennes apartment igen.

Men det är snart två veckor sedan och jag kan inte påstå att det har blivit helt bra. Jag behöver i alla fall inte kryckor längre.

Dis is da fot! Dagen efter "olyckan". Och om man säger så, det brukar vara en liten knota där någonstans, men den är ersatt av en enorm klump.

Nu är det inte så svullet längre, mest blått.

Så det är min lilla historia om hur rolig min födelsedagsutgång var.

Submarine

Idag efter att jag fick reda på att de hade gett mig fel tid hos tatueraren, alltså inte denna tisdag utan nästa, så bestämde jag och syster att vi skulle se en film för att trösta mig lite.

Vi kom in på biografen och såg att det stod Submarine på tavlan där filmerna står och att den började om två minuter, så vi chansade och köpte biljetter och lite popcorn.

Vi gjorde en bra chansning. Jag älskade filmen. Den liksom bara är, det finns inget överdrivet drag i den. Den är lite kylig men ändå hjärtvärmande. Bra musik, vackert icke förfinad, rolig och tänkvärd.

Se den helt enkelt.

Malte

Nu är det så att jag fucking inte orkar skriva något on the blog. Jag har inget vettigt att skriva om.
Jo, jag har skaffat en liten kompis.
Malte är en kolsvart hermelin hane på 7 veckor. Han är en tredjedel hermelin och en del lejonhuvad. Jag kunde inte hålla mig när jag och syrran var och kollade i Uppsala. Han är helt svart förutom några vita fläckar på pannan, nosen, hakan och bröstet.
Så nu har jag kanin igen. Känns bra och mysigt!

Har inte fått någon jättebra bild än, vill inte hålla på och mixtra med blixten på honom. Han är lite blyg fortfarande så jag vill inte skrämma honom. Men så fort han börjar vänja sig vid oss så åker kameran fram!

Nu ska jag klippa klor. Wish me luck.