Så låg jag där med halsen öppen, i en buske i Märsta en lördagsnatt.
Snön runt omkring mig var färgat i mörkröd. Det var mitt mörkröda som spillts ut.
Jag tittade upp på personen som höll i kniven. Jag kände honom, och nu hade han mitt blod på kinden. Han såg förvirrad ut.
Man skulle kunna tro att jag hatade honom i denna stund. Men allteftersom jag sjönk djupare ner i döden kom all världens kunskap till mig, och dessa minuter var ingenting längre. Detta mordet på min kropp var ingenting.
Ingenting.
Döden är som att ramla i en trappa, men det gör inte ont. Man landar i något mjukt, som snö, men det är varken kallt eller varmt. Runtomkring en virvlar ett mjukt ljus.
Döden är tyst och len. Den smeker en på kinden. Man ligger i det mjuka i en evighet som går lika fort som en sekund. Man tittar sig omkring, men man har inga ögon, ingen kropp. Man är ljus, virvlande ljus. Det låter otroligt men när du kommer dit blir du inte förvånad.
När döden har tagit sitt är man hemma igen.
©Maja Olsson
