Vet ni vad jag oroade mig för som liten? Jag var orolig för att någon av mina klasskamrater skulle råka illa ut. Att någon skulle bli ledsen. Vet ni vad dem flesta av mina klasskamrater tyckte om mig? Att jag var konstig och att jag inte passade in. Vet ni varför?
För att jag var genuint omtänksam som liten, vilket jag fortfarande är. Jag brydde mig om barnen runt omkring mig.
Man brukar säga att barn kan vara så elaka, men hur ofta märker man de barnen som vill väl?
Man fokuserar så mycket på de barnen som låter mest att man glömmer de barnen som sitter tyst vid sin skolbänk.
Jag sa inte mycket i skolan. Men när jag väl gjorde nåt drastiskt så fick jag skit för det, från vuxna och barn. Men vad gjorde jag då, jag satte mig ner vid min skolbänk och höll mig tyst och i det gömda. Jag var inte mobbad, men jag blev aldrig uppmuntrad.
Jag vet att det är enkelt att skratta åt mig, jag är klumpig och inte särskilt vacker att se på, men jag har också drömmar. Och jag ska få dom att gå i uppfyllelse.
Det är lätt att börja hata när man har växt upp så här, men jag skulle aldrig kunna hata en annan människa. Alla har sina osäkerheter, det är dem som gör oss till människor. Jag kommer en dag glömma all orätt som har riktats mot mig, jag har nog redan glömt dem egentligen.
