Fot

Ajfan! Det var ju så, att jag den 27 augusti gick ut i Uppsala med några vänner för att fira min bday. Men kvällen för min del blev ganska kort. Vi satt i Ellas apartment en stund och socialiserade, sedan for vi ut i natten och gick till Saluhallarna(som förövrigt är sjukt vackert på kvällen, det är fullt med färgade lampor som lyser och ger reflektioner i vattner.)

Superfint!
(Snodde bilden från google, don't kill me.)

Men för att fortsätta historien, så chillade vi en stund där. Sedan skulle vi besöka den berömda toaletten. Allt gick väl inåt men utåt så stötte jag på en kö som inte riktigt flyttade på sig när jag skulle ut. Jag sa 'ursäkta' typ tio gånger eller mer, och puttade på folks axlar men till ingen nytta. Så jag bestämmer mig för att bara pressa mig ut, det funkar tills jag inser att där kön slutar börjar tre trappsteg nedåt. Alltså har jag min fot uppe i luften och hela min tyngd ska snart sättas på denna fot. För att göra det lite värre så har jag träskor med klack på mig.
Det jag tänker är "AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJ" medan min fot böjs inåt och jag faller fram. Det går som en ilning i hela mitt ben och jag kan inte riktigt ställa mig upp och räta ut min fot. Folk runt omkring mig står och ser lite undrande ut, några fnissar 'vilket jävla fyllo!'. Men jag är inget fyllo, jag har knappt fått i mig alkohol än.
Tillslut lyckas jag ta mig upp och haltar bort till något slags staket. Tänker att jag måste ringa Ella som fortfarande är inne på toa, inser att hennes mobil är i min väska.
Och efter att hon kom ut så började vi vår sega och skakiga väg hem till hennes apartment igen.

Men det är snart två veckor sedan och jag kan inte påstå att det har blivit helt bra. Jag behöver i alla fall inte kryckor längre.

Dis is da fot! Dagen efter "olyckan". Och om man säger så, det brukar vara en liten knota där någonstans, men den är ersatt av en enorm klump.

Nu är det inte så svullet längre, mest blått.

Så det är min lilla historia om hur rolig min födelsedagsutgång var.