onsdag 16 november 2011

Jag vet inte riktigt vart jag är eller vart jag är på väg. Jag vet bara vart jag kommer ifrån, när jag vänder mig om ser jag det. Men jag kan inte börja gå i den riktningen, det liksom krackelerar då.
Jag måste gå framåt, men det är mörkt där och jag vet inte om jag vågar. Tänk om det är ett stup och jag faller, eller om det är en vägg som jag kommer gå rakt in i?

Tänk om det bara är en barriär som är lite svårgenomtränglig men när man väl lyckas trycka sig igenom så är det det bästa som hänt mig.

Jag är oftast en "glass halft empty" tjej, men jag måste intala mig att det kan bli bättre, annars försvinner jag i mig själv.

Det finns nog något där borta som kommer bli det bästa någonsin.