En fraktur i kraniet
Dina hästar blöder ut mitt hopp
om en sval sommarmorgon
Jag som inte längre kunde döda dig
när du bar på hennes sargade kropp
din tröja färgades av hennes innehåll
och hon andades i ditt öra
du skall icke förlåta mig för det här
Vacker
sade man att jag var där jag låg
mitt inre samlat på marken omkring mig
andades med naturens oändlighet
bara ljudet av små fötter av kryp fyllde mitt sinne
Det sista du såg innan mörkret lämnade din kropp
var mitt ljusa tyg som susade i vinden vid ditt fönster
då förstod du att jag hade lyckats
Jag hade dödat dig.
©Maja Olsson
