Natten efter den stora vargjakten åkte vi upp på finnmarken. Fullmånen sken, det var närmare 30 grader kallt. I snön längs vägen fanns spår efter jägarnas poster. Vid avrättningsplatsen stannade vi bilen och gick ut i landskapet. Snön knarrade under skorna, månskuggan följde oss på marken som en levande varelse. På himlen etsades halofenomenens sällsamma skönhet - bilder i natten som bara syns i den strängaste kyla.
Då hörde vi ljuden från andra sidan. Ett svagt gläfsande först vid Marsjöns östra strand, sedan valparnas bjäbb och till sist ett dovt morrande ljud.
Vi förstod att de vänt tillbaka.
Kanske för att stilla sin hunger med fruset kött från älgen som slagits några dagar tidigare, kanske för att söka den avrättade ledarvargens själ? Vi klev in i bilen och körde in på Långsjövägen. Några stenkast från skogsdungen där flocken höll till stannade vi bilen. Det enda som hördes var suset av blodet som strömmade genom våra ådror.
Långt borta knäcktes en gren.
Sedan tystnad igen.
Då plötsligt steg sången som förde bort oss från det mänskliga in i dessa stora skogars slutna värld. Kanske var det de sex individer som sjöng - en liten flock som haft nysnön mot sig dagen innan, men ändå överlevt. Efter en stund svarade en ensam varg långt bortom bergen. Vi visste då att den döde återvänt till de sina.
Niklas Nåsander
